Adventsbelysning

Den 29 november gick startskottet för adventsbelysningen i Mälarhöjden. Till skillnad från vissa andra områden – inga namn, men vi vet alla vilka ni är – så håller vi på traditionerna och väntar till 1 advent. Här är det ingen som fuskar och kallar ljusslingorna för normal trädgårdsbelysning för att man med gott samvete ska kunna hänga upp den redan i oktober. Nej, utomhusslingorna har samma tidplan som inomhusstakar, stjärnor och dukar.

Det finns blott tvenne saker som är viktigare än belysningens startdatum:

  1. Att den lyser med fast sken. Inget blinkande, blippande eller annat som kan framkalla irritation eller epileptiska anfall hos grannar, smådjur och förbipasserande.
  2. Att det är vita lampor. Inga rosa, blå, ljusgröna eller andra färger som är för julbelysning vad TV3 är för det djuplodande reportaget.

Dessa förbud har inte beslutats vid något av villaägareföreningens rafflande årsmöten. De har inte ens diskuterats under föräldravandringar, glöggmingel eller middagsbjudningar. Det behövs inte eftersom ingen människa med högre IQ än kroppsvikt fascineras av elektrifierade skorstensklättrande tomtar, ”roliga” trädgårdstroll med inbyggda högtalare och renar med blinkande mular.

Det är alltså vita lampor med fast sken som gäller och den genomsnittlige mälarhöjdaren hänger upp en ljusslinga i äppelträdet och draperar idegranen i ett ljusnät från Konstsmide. Sen är det utvändiga adventspyntandet färdigt. Låg profil men hög kvalitet. Det kanske inte blir sobert och smakfullt i decemberdugget, men det är tanken som räknas. Härvidlag följer adventsbelysning samma regler som barnens alster i träslöjden. Med försiktighetsprincipen riskerar man heller aldrig att hamna på fel sida om den hårfina gränsen mellan värme och vulgo.

Men även Mälarhöjden har sina fläckar. Den bokstavstrogne påpekar att reglerna om vitt, fast sken inte sätter något effekttak. Sen klär han (förstås…) in balkongen i slingor, virar led-belysning runt samtliga trädstammar och hänger lysande platsistappar längs hela takfoten. Allting styrs av skymningsreläer och när de kickar igång flämtar gatubelysningen till och Vattenfall måste snabbstarta Forsmark 2 för att hålla nätspänningen uppe.

Sen har vi huset bakom Coop Konsum. Hardcore-pyntarna. Julomanerna utan gränser. Dom man har i åtanke när man känner att estetiska riktlinjer trots allt måste stadfästas i den lokala ordningsstadgan. Dom som åkt till Ullared och gått all-in på nissar, tonande stjärnor, neonljus runt stuprören, julgranar i plast som tänds, blinkar tre gånger och släcks. Gång på gång. Dygnet runt. Dom som till allmänt nöje och katharsis satsar på att bli vinterns samtalsämne och mål för helgpromenaderna. Dom som ser mod och livslust där söndagsflanörerna kitsch och dålig smak. Dom som lockar åskådare på samma grumliga grunder som bilolyckor. När man ser det huset är man ändå tacksam för att man bor i Mälarhöjden. För här vet vi att eländet inte kommer att vara ända fram till påska. Som i vissa andra områden.