I Mälarhöjden var våren 1999 stavgångens era. När sen hösten kom var stavgången lika vissen och ointressant som de förtvinade syrenblommorna och alla mälarhöjdare ställde unisont in dem i garaget. Där står de fortfarande bland andra långsmala redskap som räfsor, spadar och spett. I genomsnitt höll vi ut i ett kvartal. Tre månader, så länge travade vi omkring och peppade oss själva att stavar is the shit. Så länge försökte vi bränna kalorier i mängder som skulle fått Svullo att se anorektisk ut. Så länge försökte vi aktivera tidigare oanvända muskelgrupper med minimal skaderisk med hjälp av Gundepinnarna. Tre månader, lika lång tid som aquajoggingen, salig i åminnelse, fick några år senare.

Och precis som med vattenjoggingen kände vi oss löjliga redan från start. Nånstans innerst inne visste vi att detta inte var inledningen på ett livslångt partnerskap. Stavar är OK i skidspåret och för inlinesåkare med Ronnie Petersson-komplex, men som tillbehör till promenader på vanliga, torra, hela och rena och slätasfalterade trottoarer – Nej. Nu står de där i garaget och påminner om svunna tiders ambitioner på motionsområdet. Hade de inte varit så glasfibrigt blanka och oanvända hade de legat på tippen för länge sen. I ett decennium har de bara stått i vägen.

Men så plötsligt en dag händer det medan du sitter hemma och väntar på leveransen av nya kylskåpet, som du fått reda på ska komma mellan 9 och 12 (tack DHL för den exakta tidsangivelsen, vi har ju inget annat att göra än att sitta hemma och fundera över vilket sekel ert ruttplaneringssystem kommer ifrån). Då plötsligt kommer två skinntorra 80+tanter ångande. Med stavar. Och de plöjer fram med långa steg och kraftiga armtag så att dagisbarnen av ren självbevarelsedrift slänger sig i diket för att inte bli mosade.

Dom svårt solrynkiga tanterna är pigga och ler glatt åt ungarna i diket. Inte en min avslöjar att dom pysslar med nåt som är så mycket våren 1999 att det gör ont. Det här är krutgummor som inte tycker att det ligger en självmotsägelse i ”god morgon”. Det är tanter som aktiverar sig med bridge, kallar väninnorna för flickor och ser till att gubben fäller ner toalocket efter sig. Om han överlevt tills nu. Det är tanter som äger.

När de passerat och försvunnit i horisonten kravlar dagisbarnen upp ur diket och allt återgår till det normala. Trots den nyss upplevda Keno-händelsen är stavar fortfarande big nonos som inte ens skulle platsa som ironisk rekvisita när tonårskillarna drar runt och målbrottsskrålar och blottar sin rutiga Björn Borg i nogsamt framåtkammade frisyrer. Stavgång är fortfarande ute, löjligt och passé. Hör ni det flickor?