I Mälarhöjden handlar inte valet av choklad om liv eller död. Det är betydligt viktigare än så. Det handlar om vem du är. Men valet står inte mellan en vardaglig tvåhundragrammare Marabou Mjölkchoklad och en festlig tvåhundragrammare Frukt & Mandel. Nej här väljer vi mellan en bit Amedei 1 Cru Madagaskar, en bit Michel Cluizel 85 % och en bit Amano Montanya (begränsade upplagan.) En bit.

Ett råd i all välmening: Försök inte spela kännare genom att dissa mjölkchoklad i allmänhet för att hissa Marabous patetiska Premiumbluff. I så fall kommer du att ana en svag ryckning i mungipan hos den du försöker impa på. Det som inte sägs högt är:”Vad är nu detta för ett nationalmongo? Människan är ju för fan inte sann.” Kännarna vet att Premium bara är ett sätt att tjäna pengar på chokladvurmen och ett försök att borsta upp ett varumärke som i decennier matat oss med kakaohalter på 30% – och hjärntvättat oss att tro att det är världens godaste choklad. Men ingen med fungerande smaklökar anser att den vattniga, bittra, sorgliga Premium är en seriös ansats att lämna konfektyrträsket. En mälarhöjdare käkar hellre en chokladdoppad mördarsnigel, förutsatt att den fått bada i Valrhona Jivara, än tar Marabous grandiosa svindleriförsök i sin mun.

Rätt choklad ska förutom sinnessjukt höga kakaohalter också komma från rätt böna. Memorera följande: Den finaste heter Criollo och har en sensationell smak med obetydlig bitterhet. Den bibringar även den mest kräsne mälarhöjdare en närmast religiös upplevelse. Längst ner på listan hittar du ful-bönan Forastero (Hej Marabou!) som utgör 80% av världens produktion och ger en nästan svart choklad som är både bitter och otäck.

Nu vore inte Mälarhöjden Mälarhöjden om det inte anlades ett hälsoperspektiv på chokladätandet. På samma sätt som en gammelkommunist hittar roten till allt ont i klassamhället, Jimmie Åkesson har sina muslimer och en militant feminist finner alla orsakssamband som behövs i den rådande könsmaktsordningen, anlägger vi ett nyttighetsperspektiv på livet. Och i den grenen är mörk choklad en överdängare. Tryck på rätt knapp och du får en föreläsning om flavonoidhalter som slår dem i rött vin, grönt te och grönsaker med hästlängder. Du får höra om antioxidanter och hur de försvarar kroppen mot fria radikaler, stärker immunförsvaret och minskar risken för åderförkalkning och proppbildning. Du får veta att choklad innehåller teobromin som ger en koffeinkick men utan koffeinets giftiga effekter. Du får lära dig att choklad frigör en kroppsegen cannabinoid som gör att du blir lycklig. Och du tvingas intyga att du märker att chokladens serotonin har samma inverkan på humöret som solljus. Till sist kommer den lilla putslustiga slutklämmen: “Mörk choklad är faktiskt så nyttigt att man borde börja röka som motvikt för annars dör man väl aldrig i tid, hahaha.”

Följaktligen skulle en mälarhöjdsmamma aldrig drömma om att ställa fram O´Boy till melliset. Nej med hjälp av La Praline Gothenburgs drickchoklad à 240 kronor kilot serveras ungarna aptitliga antioxidanter, samtidigt som de skolas in på beska och styrka. Och till barnkalaset ordnas chokladfontän där telningarna istället för en påse av stormarknadens sockerkolorerade gelatinbitar får doppa jordgubbar och urkärnade päronkvartar i Callebaut.

Så om du är på besök i Mälarhöjden men inte förmår sucka hänfört över 98 procent utan tycker att belgisk lyxchoklad bara smakar beskt, om du inte vill motivera ditt chokladätande med näringsinnehållet, om du helt enkelt toklängtar efter en ljusbrun kaka intetsägande mjölkchoklad – håll tyst om du inte vill bli betraktad som svagsint. För att du är okunnig och haft en taskig uppväxt är visserligen en förklaring. Men det ursäktar inte idioti.