En frostnatt är tillräckligt. Sen börjar mälarhöjdaren yra om att han borde dra. Bara sticka från denna gudsförgätna halvö befolkad av sönderskattade, självbildsstukade, introverta socialbidragstagare – som både anser sig drabbade av jantelagen OCH menar att dom är det mest demokratiska, jämställda och miljövänliga folkslaget i världen. Som dessutom är etta på allt från ledarskap och mobiltelefoni till musik och glastillverkning. Bara dra från detta trångsynta, självgoda världssamvete som leker akutmottagning för halta, lytta och apatiska från alla universums kända delar.

Men trots att Mälarhöjdarens allmänna missnöje kan få en närking att framstå som entusiastisk är det vädret som verkligen får singlemalten att rinna över. En frostnatt som sagt, sen är rekordsommaren glömd. En tillfällig besökare från Texas skulle lätt kunna tro att livet i Mälarhöjden består i evig väntan på inställda pendeltåg (vi åker inte ens pendeltåg), av lövhalka, fönsterskrapande, dubbdäcksbytande, snöskottande och lårbenshalsbrytande. OM vi hade fått nån riktig vinter förstås, inte bara slask som de senaste femton åren.

Sålunda slirar varenda middagsbjudning förr eller senare in på nödvändigheten av att kasta loss från myglande chefer och likgiltiga medarbetare och bara dra till nåt ställe där man slipper tänka på säkra case med uppsida i en vikande trend, kvadratmeterpriset på handgjort klinker eller vilken rekondare som använder bästa vaxet till Jaggan. Sticka till ett ställe där man kan baravara – i shorts och sandaler.

Att sticka är mälarhöjdarens stora dröm. Men tro inte att det bara är snack. Vi kommer att göra det. Först ska vi bara dra ihop en grundplåt så att vi håller oss flytande ett par år i Malaysia. Och amortera av kåken. Och låta ungarna flytta ut. Sen är det bye-bye frostnätter. Då är det vi som drar.