Trots konfirmandernas mangranna deltagande under kyrkoåret gapar bänkarna i Mälarhöjdens kyrka för det mesta tomma under högmässan. Knappt någon satsar söndagsförmiddagen på att låta sig upplyftas av prästerligt filosoferande kring dagens predikotext. Inte ens kyrkokören är ett dragplåster i benvaxningsklass. Koristerna övermannar lätt besökarna i såväl styrka som antal.

Det här betyder inte att mälarhöjdaren saknar tro. Inte alls. Tänk inte ens tanken att skicka hit en armé av okyssta ungmör i frälsisuniform, hårpiskor och flaskbottnade glasögon för en missionsinsats i villaidyllen. De tomma bänkarna betyder bara att vi inte köper in på svenska kyrkans idé om Gud. Den bokstavliga tolkningen om en dömande men likafullt kärleksfull evig Fader, allsmäktig, skäggig och allestädes närvarande, har ju kämpat med sjunkande opinionssiffror i decennier. Men även den mer metaforiska uppfattningen att Gud är ett annat ord för universum, kärlek, naturen, positiva energier eller ett högre medvetande har börjat tappa i popularitet.

I Mälarhöjden tror vi på Något. Och alla har sin egen tolkning av detta Något. Anledningen är dels att vi är individualister som varken vill bli hopbuntade med korssvingande svartrockar eller rökelsebrännande orange kaftaner. Men den viktigaste anledningen är att ingen ska begripa vad vi egentligen tror på. Varken vi själva eller nån annan ska riktigt, riktigt förstå. Du kan fråga tills du blir blå: ”Vadå något? Berätta!” Men den gubben går inte. Om du gissar att Något betyder andar, änglar, keruber, telepati, aura, karma, tidigare liv, fjärrhealing, Tor & Oden, personliga guider från andra sidan, häxor, parallella universa eller Kim Il Sung så får det stå för dig. Vi tror bara på Något. Utöver det – appappapp – no clues.

Så trots vår påstådda logik och rationalitet kan du i Mälarhöjden drabbas av bannbullan: ”Du är visst inte så andlig”, utslungad i ett svagt men ändå märkbart nedsättande tonfall. Och den domen ruckar inte ens Leif Silbersky på. För oavsett vad han anför så är han alltid snett ute. Det var ju inte riktigt DET som avsågs med andlig. Nej, vad du än tror att vi tror så tror vi något annat. Något lite större, starkare, innerligare och svårare att förstå och förklara.

I Mälarhöjden är du alltså andligare ju mer du inte kan förklara vad du tror på. Och så måste det vara. För mälarhöjdarens dilemma är ju att vi är logiska och rationella och därför egentligen inte tror på något som inte kan bevisas. Samtidigt VILL vi tro och vara andliga. Eller snarare – vi vill inte tro att allt bara tar slut när vi dör. Vi vill tro att vi är här av en anledning och att det finns en mening med vår korta stund i Mälarhöjden. Att allt inte bara är slump, sannolikhet och evolution. Därför tror vi på något som är så vagt att ingen kan komma och spräcka konceptet. På Något.