I söndags gick det årliga evenemanget Mälarhöjdens dag av stapeln och Mälarhöjdsandan peakade. Tänk barnen från Frostmofjället fast iförda seglarskor, piffiga babyblå lammullströjor occh designerglasögon så får du en bild av hur mälarhöjdarna gick man ur huse, två och två, hand i hand, för att nere vid Klubbensborg uppbåda grannsämja och lokalpatriotism bland kaffestånd, ponnyridning och loppisfynd.

Mälarhöjdens dag arrangeras av Villaägareföreningen, vars övriga verksamhet består av trädbeskärningskursen i februari, uthyrning av kompostkvarn och elektrisk avloppsrensare samt – rensa kalendrarna – trafikkontorets årliga föredrag om kommunens planer för trafiken i området (inga). Förutom dessa kioskvältare innehåller föreningens nyhetsblad den stående uppmaningen att “Nu är det dags att klippa häckar och buskar” och påminnelsen att “Nu är det eldningsförbud.” Ordet nyhet i nyhetsbladet ska alltså förstås i sin allra generösaste bemärkelse. Trots det får varje nytt blad kompostkvarnsuthyrningen att rusa som Bolt på steroider.

Men så plötsligt är det september och dags för Mälarhöjdens dag. Det är föreningens logistiska elddop och för att underlätta lite för de ansvariga ser den, precis som nyhetsbladet, alltid likadan ut. Här har man kokat ner devisen ”Varför ändra ett vinnande koncept?” till det mer kärnfulla ”Varför ändra ett koncept?” In med nåt trevligt sångnummer – vad sägs om vokalgruppen Riltons vänner, dom är trevliga? Och så nåt trevligt för barnen – jag har hört att teaterpjäsen Bockarna Bruse med Tant Klavér är trevlig. Och så brukar ju föräldraföreningen medverka, och partierna, det är ju kyrkoval snart, och lokalavdelningen av Unicef. Det blir trevligt. Japp, då ska vi bara ringa och be dem medverka.

Som vanligt är det kaffe- korv- och glassförsäljningen som funkar bäst. Det är ett enkelt koncept där alla förstår poängen. När det gäller föräldraföreningen är det lite knepigare. Alla som borde vara med är det redan och övriga tillhör inte målgruppen. Och syftet med Unicefs närvaro verkar lika dunkel för dom bakom disken som framför. Men alla spelar artigt med och ställer respektive svarar på frågor om hur mycket dom där rissäckarna som det står UN på egentligen väger. Sen köper man pliktskyldigast en pin och känner att man tagit sitt globala ansvar.

Sålunda styrkta till kropp och själ kan alla gå hem två och två med sina lammullströjor över axlarna. Och man pratar om hur trevligt det var att dricka kaffe och prata med grannarna och lyssna på Riltons vänner. Och tänk att rissäckarna väger 50 kg. Hur orkar de stackars afrikanerna bära hem en sån? Men det är klart, dom har väl inte samma uppförsbacke som vi. Nej nu måste vi hem och klippa häcken och sen hyr vi kompostkvarnen. Det är visst eldningsförbud.